|
Det har hänt ett par gånger nu, och även om jag mycket väl inser att det inte kommer sluta för att jag skriver det här, så tänker jag ändå nämna det. En äldre man satt bredvid mig på bussen, och till en början var han trevlig, precis som alla andra, ställde standardfrågor och ansåg, precis som jag, att det var skönt att våren är på väg. Sen vände det, han konfronterade mig och klagade, skyllde och kränkte mig för något så korkat som att jag har tatueringar, eller snarare, tatueringar som syns även när jag är klädd.
Visst, han var gammal, säkerligen pensionerad, och då kan jag förstå om fördomarna borrat sig fast, men det är ändock så att majoriteten av de som har något att säga inte knappt hunnit halvvägs till pensionen. Så nu tänker jag klargöra något:
Bara för att jag har tatueringar långt ner på armarna och handen så innebär det inte att jag är varken en gängmedlem eller kriminell, inte heller att jag är pervers, pedofil eller något annat som är mer eller mindre absurt.
Jag finner kroppskonst vackert, och alla mina tatueringar än så länge, och så lär det förbli, har någon slags betydelse i mitt liv, antingen är det något jag vill vara, något jag ser upp till eller så representerar det något som hänt mig, det är bara visualiseringar, bilder och konst av just dessa saker.
Att komma med den fina kommentarer "tänk om tjugo år" är inte bara korkat, utan även en direkt kränkning mot mig. Ser jag ut eller beter mig som någon som inte tänker igenom saker som faktiskt, tro det eller ej, har en direkt effekt på mitt framtida liv (handen, fingrar, hals innebär VISSA, men inte så stora som folk vill få det att låta som, begränsningar inom arbeten)? Självfallet har det poppat upp i mitt huvud att jag kanske om tjugo år ångrar att jag tatuerade mig, eller inte direkt ångrar, men kanske inte står för precis samma saker som jag gör nu, jag är inte naiv nog att tro att jag kommer vara densamma då som jag är nu. Men hur det än blir så kommer jag alltid kunna huvudet högt, för i slutändan så stod jag på mig, var den jag ville och gjorde det jag ansåg viktigt nog för mig då, trots de effekterna de faktiskt hade på mitt liv.
Kanske dags att titta till er själva istället, inse att jag faktiskt gör det ni önskar att ni hade mod nog att göra och sluta fördöma mig för att jag är den jag själv vill. Kanske är ni bara avundssjuka för att jag inte väljer den lätta och säkra vägen bara för att det går, inte vet jag, och i ärlighetens namn är jag så pass trött på fördomar och förutfattade meningar att jag helt enkelt inte bryr mig längre.
|
